shetalkstorainbows

Du klädde av mig mina tårar.
Du försvarade mig mot de som snärjde snaror och skrattade åt mig.
Du fanns hos mig när mina älskade vände mig ryggen.
Du tvättade mina sår, höll mig i min hand och ledde mig varsamt framåt.
Du sydde ihop mitt hjärta med finaste silkestråd.
Du fyllde mig med liv när jag trodde att jag tagit mitt sista andetag.
Jag kunde börja älska.

Du klädde dig i mina tårar.
Du stod tyst när hela världen hånade dig.
Du blev lämnad av dina bästa vänner när den tyngsta ångesten fyllde din blick.
Du blev slagen tills du spydde blod och inte längre kunde stå på dina ben.
Du fick ditt hjärta uppsprättat.
Döden tog dig i sin famn en stund.
För att du aldrig slutade att älska.

Tack.

Varje sommarkväll sköt du in sand i dina vener.
Du sa att tyngden skulle få dig att fånga molnen.
Jag sa att det enda du gjorde var att förvandla ditt hjärta till en bergstopp.
Du svarade att det var bra.

Pappa sa att han aldrig haft någon son.
Då ville jag inte längre vara hans dotter.
Men jag stannade kvar, för jag visste att
han varje natt gick ut på gatorna och letade efter dig, men han kände
inte dig eller staden tillräckligt väl.

Du vaknade upp i gathörn varje morgon,
och trots att dina ögonlock fortfarande var slutna visste du att uppklädda affärsmän
gick förbi dig, utan att se dig. Se vem du verkligen var.
Kanske var de rädda att se sig själva i dig, att de innerst inne kände sig som dig, fast med en polerad yta.

Den gryningen när pappa till slut hittade dig och bar hem dig i sina armar,
då sprang jag tills jag svimmade. Jag krossade små sniglar under mina bara fötter.
Jag sprang ut i havet, brände mig på maneter.
Höll andan flera timmar.
Du skulle ha kommit hem tidigare, inte livlös i pappas armar.

Det blev bra precis som du hade sagt.
Pappa säger att du är hemma nu, att han har en son.
Jag önskar bara att du hade varit här och sett det, det hade fått bergstoppen att krackelera.
Men nu får du leva bland molnen på riktigt, käre storebror. 
 

Vi köpte dig små, små skor.
Vi väntade.
Vi åkte bil med nedvevade rutor och hög musik, så att alla vi passerade hörde;
för att vi var stolta över de vi var.
Vi badade i solen dag och natt.
Vi längtade efter att få se dig le.

Men du, vårt frö i mig, slog aldrig rot.

Vi fick aldrig trä på dig små, små skor.
Nu skriker jag sönder mina lungor i bilen
på väg till jobbet, för det är det enda stället där ingen kan höra mig.
Jag ger mig själv hosta och tinnitus.
Ingen ser mig i den kilometerlånga bilkön.
Var är månen nu när det är som mörkast?
Han lovade att aldrig överge oss.
Kanske är han nära, precis bakom skogen som vuxit sig så tät omking mig.

Du fick små ljusblå skor med vita vingar.

När kommer ålderdomen?
När blir vi som dem?
Kommer den smygande, eller förändras allt lika snabbt som ett störtregn går från början till slut?

Våra skaldjursfester och passionerade nätter
byts ut mot pelargoner, rottingfåtöljer och avskilda enkelsängar.
Gnistor mot trygghet.

Sedan kommer benskörhet och rullatorer,
vi tas ifrån varandra,
får sitta isolerade i sterila rum,
fast allt vi vill göra är
att åka gondol i Venedig, rida häst på Island och dricka öl på en pub i Dublin.
Vi sitter och glömmer, får tomma ögon och ödsliga hjärtan.
De gula tapeterna försöker muntra upp oss, men de har motsatt effekt.
Kanske får vi inga barn som kan hälsa på oss då?
Vi dör utan att någon kommer ihåg oss och inte ens vi minns vilka vi var.
Ingen.

Men inte än.
Du ligger fortfarande i mina armar
du snarkar tyst och dreglar.
Du luktar sömn och glädje.
Jag smeker dig över magen,
den känns större än den brukar.
//Cheyenne Rose


Bild från November.

Hon var förtrollande.
I ständig rotation.
Skör, blank.
Klädd i Tyll.
Ett rosa hav, som böljande svepte ut från hennes höfter.
Hon satte mig i trans.
Min djupaste längtan, min djupaste desperation,
var att hon skulle se mig.
Och så mötte hon min blick,
den var död, men kändes som kinesisk tortyr.
Hennes rörelse var djävulsk.
Musiken som förut klingat runt henne, skränade en fasansfull melodi.
Ett väsen, som jag visste, alltid skulle finnas i mitt huvud.
Hon speglade mitt svartaste luftslott.
Jag slängde dosan i golvet.
Mördade henne.
Jag tog på mig mina ballerinaskor,
dansade mjukt runt i rummet.
Gick ned i en split.
Hoppade graciöst ut genom fönstret,
ut från trettonde våningen.
//Cheyenne

Av alla platser som fanns, så var han tvungen att sätta sig på min.
Visserligen var det nästan tomt på tåget i övrigt, men ändå blev jag irriterad.
På min biljett stod det tydligt vagn 12, plats 13, gångplats.
Men där satt han nöjt och tittade på någon actionrulle på sin laptop av märket Mac,
och tog ingen som helst notis om lilla mig.
Antagligen var han en sådan människa som älskade att trampa på andra människor.
Jag stirrade förstulet på hans blonderade backslick och ljusblå skjorta som såg ut att vara av finaste kvalité.
Han satt där för att vara djävlig, det förstod vem som helst.
Jag slog mig ned på andra sidan gången, snett mittemot honom, så att jag kunde stirra ilsket och ogillande på honom.
Jag föreställde mig hur jag trevligt bad honom att flytta sig från min plats,
men att han svarade med ett nej medan han grinade ett elakt och ondskefullt grin.
Jag skulle då rycka ifrån honom hans laptop och bryta den mitt i tu och sedan hoppa på den,
så att den gick i tusen bitar.
Han skulle bli ursinnig och försöka att våldföra sig på mig, men då skulle jag diskret ta fram en liten stilettkniv som jag alltid bar med mig och jag skulle hugga honom fjorton gånger i bröstet.
Efter det skulle jag be någon vänlig själ om hjälp och vi skulle med gemensamma krafter slänga ut den blodiga braten genom fönstret.
Han skulle dö och ingen skulle sakna honom, det enda de skulle sakna var hans pengar eftersom jag skulle plundra hans bankkonton och flytta in i hans nyrenoverade ungkarlslya.
Plötsligt vaknade jag upp ur mina underbara fantasier, störd av en späd röst:
”Ursäkta, du sitter på min plats.” en fräknig pojke i tio-årsåldern höll upp en biljett framför mig.
”Men herregud, du ser väl att det finns lediga platser överallt?” fräste jag.
”men....”
”Vart är ungdomen på väg? Har inte din mamma sagt åt dig att ha respekt för de äldre? Jag kan tänka mig att du är en riktig skitunge. Föresten, de där prickarna du har i ansiktet, det är inte normalt. Det är en dödlig sjukdom, jo du, jag har haft massvis av vänner som dött av det. Den är obotlig, jag kan tänka mig att du inte kommer att leva längre än till 15-årsåldern, fast det kanske inte din mamma berättat för dig?”
Pojken sprang gråtande iväg.
Folk är alldeles för egocentriska och giriga i dagens samhälle, tur att inte jag är det, tänkte jag
Av någon anledning som jag inte kunde förstå började alltid folk gråta i min närvaro, om de inte började svära åt mig vill säga. Jag som alltid var så trevlig? Människor var konstiga.
Tåget stannade på nästa station och jag var nöjd med mig själv när jag la ett krokben för braten när han skulle gå av tåget. Han slog i golvet och svimmade av. Ingen såg något.
Jag steg av tåget och försvann in i natten.
Jag var en vardagshjälte.
En vardagshjälte som bekämpade ondska.
//Cheyenne.

Röster som pratar, skrattar, gråter, flyter samman till ett kaos.
Ekande tomhet.
Hans ögon är skumma, han kan inte se dem runtomkring.
Kan inte hänga med, ensam, förvirrad.

Han vill till sitt Skåne en sista gång.
Spatsera på vita sandstränder.
Känna havsluftens andedräkt släta ut alla rynkor
Pånytt bli en ung och stark man, solbränd, stilig, charmig.

Han vill till sin köksoffa, dricka ur sin kaffekopp.
Ringa till sina bekanta, prata om vem som fortfarande är levande
och om vilka som har dött på sista tiden.

Han vill till sin snickarbod,
Få arbeta, skapa, vackra möbler.
Bygga hus, vara i sitt esse.
Bygga lekstugor och glädjas med barnen.
Somna nöjt på soffan med snickarbyxor på och sågspån i håret.

Han ligger och kan inte tala, inte se.
Ingen är beroende av honom, han är beroende av alla.
Var är han? Han vill inte vara här.
Kallt, mörkt, förvirring, röster, många röster.
Han känner hur andingen blir svårare, han känner.....

Det ljusnar.
Ett landskap kommer emot honom.
Skåne!

//Cheyenne