Det som en gång var

"Jag tycker om när du sjunger. Jag blir glad av det."
Små fragment, av den gamla tiden, har plågat mig idag.
För första gången på länge.

Jag har längtat hem.
Saknar alla människor.
Saknar att spela tillsammans med världens jobbigaste klass.
Saknar musikkåren, att marschera i spöregn när ingen lyssnar.
Saknar min lägenhet och alla urspårade fester.

Men inget blir någonsin som förr.
Det är bara att acceptera.
//Cheyenne.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0