Glasmästarevillan
När kommer ålderdomen?
När blir vi som dem?
Kommer den smygande, eller förändras allt lika snabbt som ett störtregn går från början till slut?
Våra skaldjursfester och passionerade nätter
byts ut mot pelargoner, rottingfåtöljer och avskilda enkelsängar.
Gnistor mot trygghet.
Sedan kommer benskörhet och rullatorer,
vi tas ifrån varandra,
får sitta isolerade i sterila rum,
fast allt vi vill göra är
att åka gondol i Venedig, rida häst på Island och dricka öl på en pub i Dublin.
Vi sitter och glömmer, får tomma ögon och ödsliga hjärtan.
De gula tapeterna försöker muntra upp oss, men de har motsatt effekt.
Kanske får vi inga barn som kan hälsa på oss då?
Vi dör utan att någon kommer ihåg oss och inte ens vi minns vilka vi var.
Ingen.
Men inte än.
Du ligger fortfarande i mina armar
du snarkar tyst och dreglar.
Du luktar sömn och glädje.
Jag smeker dig över magen,
den känns större än den brukar.
//Cheyenne Rose
Bild från November.
