Det som inte stärker dödar
Varje sommarkväll sköt du in sand i dina vener.
Du sa att tyngden skulle få dig att fånga molnen.
Jag sa att det enda du gjorde var att förvandla ditt hjärta till en bergstopp.
Du svarade att det var bra.
Pappa sa att han aldrig haft någon son.
Då ville jag inte längre vara hans dotter.
Men jag stannade kvar, för jag visste att
han varje natt gick ut på gatorna och letade efter dig, men han kände
inte dig eller staden tillräckligt väl.
Du vaknade upp i gathörn varje morgon,
och trots att dina ögonlock fortfarande var slutna visste du att uppklädda affärsmän
gick förbi dig, utan att se dig. Se vem du verkligen var.
Kanske var de rädda att se sig själva i dig, att de innerst inne kände sig som dig, fast med en polerad yta.
Den gryningen när pappa till slut hittade dig och bar hem dig i sina armar,
då sprang jag tills jag svimmade. Jag krossade små sniglar under mina bara fötter.
Jag sprang ut i havet, brände mig på maneter.
Höll andan flera timmar.
Du skulle ha kommit hem tidigare, inte livlös i pappas armar.
Det blev bra precis som du hade sagt.
Pappa säger att du är hemma nu, att han har en son.
Jag önskar bara att du hade varit här och sett det, det hade fått bergstoppen att krackelera.
Men nu får du leva bland molnen på riktigt, käre storebror.
