shetalkstorainbows

Vi köpte dig små, små skor.
Vi väntade.
Vi åkte bil med nedvevade rutor och hög musik, så att alla vi passerade hörde;
för att vi var stolta över de vi var.
Vi badade i solen dag och natt.
Vi längtade efter att få se dig le.

Men du, vårt frö i mig, slog aldrig rot.

Vi fick aldrig trä på dig små, små skor.
Nu skriker jag sönder mina lungor i bilen
på väg till jobbet, för det är det enda stället där ingen kan höra mig.
Jag ger mig själv hosta och tinnitus.
Ingen ser mig i den kilometerlånga bilkön.
Var är månen nu när det är som mörkast?
Han lovade att aldrig överge oss.
Kanske är han nära, precis bakom skogen som vuxit sig så tät omking mig.

Du fick små ljusblå skor med vita vingar.