shetalkstorainbows

Av alla platser som fanns, så var han tvungen att sätta sig på min.
Visserligen var det nästan tomt på tåget i övrigt, men ändå blev jag irriterad.
På min biljett stod det tydligt vagn 12, plats 13, gångplats.
Men där satt han nöjt och tittade på någon actionrulle på sin laptop av märket Mac,
och tog ingen som helst notis om lilla mig.
Antagligen var han en sådan människa som älskade att trampa på andra människor.
Jag stirrade förstulet på hans blonderade backslick och ljusblå skjorta som såg ut att vara av finaste kvalité.
Han satt där för att vara djävlig, det förstod vem som helst.
Jag slog mig ned på andra sidan gången, snett mittemot honom, så att jag kunde stirra ilsket och ogillande på honom.
Jag föreställde mig hur jag trevligt bad honom att flytta sig från min plats,
men att han svarade med ett nej medan han grinade ett elakt och ondskefullt grin.
Jag skulle då rycka ifrån honom hans laptop och bryta den mitt i tu och sedan hoppa på den,
så att den gick i tusen bitar.
Han skulle bli ursinnig och försöka att våldföra sig på mig, men då skulle jag diskret ta fram en liten stilettkniv som jag alltid bar med mig och jag skulle hugga honom fjorton gånger i bröstet.
Efter det skulle jag be någon vänlig själ om hjälp och vi skulle med gemensamma krafter slänga ut den blodiga braten genom fönstret.
Han skulle dö och ingen skulle sakna honom, det enda de skulle sakna var hans pengar eftersom jag skulle plundra hans bankkonton och flytta in i hans nyrenoverade ungkarlslya.
Plötsligt vaknade jag upp ur mina underbara fantasier, störd av en späd röst:
”Ursäkta, du sitter på min plats.” en fräknig pojke i tio-årsåldern höll upp en biljett framför mig.
”Men herregud, du ser väl att det finns lediga platser överallt?” fräste jag.
”men....”
”Vart är ungdomen på väg? Har inte din mamma sagt åt dig att ha respekt för de äldre? Jag kan tänka mig att du är en riktig skitunge. Föresten, de där prickarna du har i ansiktet, det är inte normalt. Det är en dödlig sjukdom, jo du, jag har haft massvis av vänner som dött av det. Den är obotlig, jag kan tänka mig att du inte kommer att leva längre än till 15-årsåldern, fast det kanske inte din mamma berättat för dig?”
Pojken sprang gråtande iväg.
Folk är alldeles för egocentriska och giriga i dagens samhälle, tur att inte jag är det, tänkte jag
Av någon anledning som jag inte kunde förstå började alltid folk gråta i min närvaro, om de inte började svära åt mig vill säga. Jag som alltid var så trevlig? Människor var konstiga.
Tåget stannade på nästa station och jag var nöjd med mig själv när jag la ett krokben för braten när han skulle gå av tåget. Han slog i golvet och svimmade av. Ingen såg något.
Jag steg av tåget och försvann in i natten.
Jag var en vardagshjälte.
En vardagshjälte som bekämpade ondska.
//Cheyenne.